”Vi måste planera för en värld där elektriska luft- och vägtransporter kan mötas”
Drönare, elbilsdelning, eVTOL-flygplan, kollektivtrafik-on-demand … Transportsystem som utvecklas vart och ett för sig, men som måste kunna samverka i praktiken. Hur löser man det? Och vad måste man då tänka på i ett land med kyla, mörker och snö?
Att Skellefteå seglat upp som landets mest snabbväxande centrum för ny teknik lär inte ha undgått någon. Det är huggsexa efter personal och det byggs för glatta livet. Men i en stad som byggt sin succé på en industri som få ens kände till för bara sju år sedan, har man insett att allt måste vara framtidssäkrat. Och att man redan idag måste ta hänsyn till teknik som ännu bara finns på försöksstadiet. Till exempel luftburna el-transporter – både av gods och människor.
– Vi bygger helt nya bostadsområden just nu och vi vill vara förberedda på helt nya sätt att transportera, säger Annelie Viksten på Skellefteå Science Park.
– Vilka krav ställs det på infrastruktur och mobilitetshubbar för transportlösningar vi inte ens sett i praktiken? Och vilka speciella krav ställs i Norrland?
Detta är några av frågorna som undersöks i ett Vinnova-projekt som drivs av Skellefteå kommun tillsammans med Skellefteå Science City.
Skellefteå har redan försett sin flygplats med 1 MW laddning för elflyg och har blivit landets centrum för utbildning av piloter med hjälp av elflyg. Programmet ELIS, Elektrifierad luftfart i Skellefteå, leds av Henrik Littorin som är en av landets mesta experter på el-flyg i olika former.
– Vi är ganska säkra på att drönare snart kommer att bli en ganska vanlig metod för att transportera gods av mindre format och vikt, säger Henrik.
– Men de ska hämta och lämna sitt gods någonstans. Och hur ska människor ta sig dit? Kan vi förbereda oss inför att även människor transporteras med drönare eller eVTOL?
Alla inblandade är eniga om att det behövs någon form av mobilitetshubbar. Alltså platser där olika former av mark- och lufttransporter möts. Kanske eldrivna bilar lastar ur gods till ett utlämningsställe. Men om mottagaren bor långt bort kan paketet flygas sista vägen dit med en drönare i stället för att mottagaren ska ta sig till ”hubben”. Eller så flygs godset dit till hubben och hämtas.
– Dessa hubbar måste vara platser för både människor, transportmedel och varor. Dessutom måste måste de ha tillgång till energi och väderskydd. Kanske blir de som små fik där man kan äta en bit medan man väntar på sin transport eller sitt gods?
Henrik menar att det finns massor av saker att ta hänsyn till, men att inga är på något sätt oöverskådliga. Det handlar mest om att tänka brett och att samverka över alla gränser.
– De som utvecklar drönare eller eVTOL eller bildelningstjänster har ofta en tanke om hur just deras lösning ska interagera med människor. Men – sällan om hur de ska fungera med varandra. Och det är dessa tankar som behövs nu för att vi inte ska få dussintals startups som aldrig flyger – bokstavligen talat.
Projektet i Skellefteå handlar specifikt om hur man ska förhålla sig till kallt klimat med snö och is. Men det är också ett unikt projekt bara i det att det tar höjd för hela konceptet med samverkan mellan transportslag.
– De tankar vi har om skydd för kyla och snö kan i mångt och mycket visa sig vara lika relevanta för skydd mot värme och regn. Vi ligger långt fram här och vi bor i en stad som är fylld av skarpa hjärnor som tänker utanför boxarna. Skellefteå har stora chanser att bli platsen där alla snygga 3D bilder blir verklighet först av alla.